Jag har funderat mycket, som vanligt kanske man kan säga. Det finns så mycket jag önskar. Ibland kan jag fastna i mina tankar och bara se upp mot himlen och stjärnorna. Jag hoppas på att det som tynger mig och mina älskade ska lösa sig, så har jag gjort länge, på tok för länge. Sorgen i mitt hjärta den tycks aldrig ge med sig, kanske jag borde vara tacksam och bara känna hopp..förmodligen borde jag det.." Det finns ju så många som har det värre. "

För fan!!..*ursäkta uttrycket*..men ska man vara glad för att andra har det taskigt??? Jag tycker det låter sååå himla fel! Det låter kallt, ohyggligt kallt, att man ska glädjas över andras otroligt mycket värre sorg?!!.. För mig så är det mer sant att stödja personer som mår dåligt, låta dem prata ut..man kanske inte kan lösa allt..men blir man tröstad av att veta att andra har det värre??..Så f*n heller! Inte de flesta iaf, det kommer alltid, alltid att finnas de som har det värre..alltid..men för den som sörjer eller har det jobbigt finns en önskan att få prata, att bara få stöd..att få vara den man är..med rödgråtna ögon och snorig näsa...*jaja..somliga har mer näsa än andra*. Att ha någon som gillar en whatever...

Ja jag vet, jag vet allt det, jag borde vara tacksam som bor i Sverige, borde vara lycklig över att jag inte svälter..iaf inte utan att jag själv vill det. Jag vet, jag vet..har faktiskt fattat det..
Men är allt så enkelt? Kan andra bestämma över hur man ska må? Vem har sett mig egentligen? Har jag lyckats se någon annan? Så som de är? OK, säkert är jag alldeles för allvarlig just nu, Annelie som ju är känd för att vara den glada..(kommer ihåg sångtexten vi skrev i 5:an.."-Annelie skrattar, hihihi")..alltid så förbaskat glad..
..eller??..*asfaltsblomma*..

Jag bara undrar...någon sa till mig att jag var den känsligaste person han träffat. Vad är det för mening med att vara känslig? Det ställer bara till bekymmer. Finns ingen fördel för de känsliga, fördelarna tillkommer de som inte bryr sig så mycket, inte de som förutom sin egen olycka tar på sig andras och aldrig hittar hem igen.

Kom inte och säg något annat.

Jag har funderingar över livet..kanske det kan tyckas som jag är orättvis men det struntar jag i. .
Jag är arg och jag tycker jag har all anledning att vara det också, dessutom tror jag att ilska är förlösande.
Att stänga inne sina känslor är förgörande och att stänga ilska är mer förgörande än annat..

Varför, varför ska det vara så att vissa människor ska behöva uppleva, står ut med mer sorger och bekymmer än andra?
Varför?
Jag får aldrig något svar mer än att:
Man får de sorger man orkar bära, de bekymmer man klarar av, att man växer och lär sig något genom det man är med om, att man har något att lära av det svåra, att det ger styrka att klara av svårigheter..

Jaaaa!!..Jag VET, jag vet, jag vet, jag vet!
Men jag vill inte bli starkare, jag behöver inte bli det..det är nog..
Det är nog nu..

Allt jag vill är ju lugn och ro..bara lugn och ro..inget annat..

Lugn och ro..